Höstlöven faller sakta ner mot marken
skärmen lyser med sitt vita sken mot mina tårfyllda ögon
ser ut över skolgården, barnen har gått hem för längesen och synen andas tomhet
blundar och ser med ens för mitt inre att allt ljus långsamt släcks inom mig
inget kan jag göra och inget gör jag
för stormens vind har för längesedan blåst ut mitt ljus...
kanske dansar ännu något älskande par nere på discot
kanske väntar någon på sin älskade, väntar på hemkomsten från nattens faror
men jag, jag väntar mest på stormens sista krafturladdning
som blåser ut det sista hoppet och kanske kärleken med
vad ska då vara kvar att leva för, om jag inte har dig
jag längtar mer och mer efter dig - du är mitt enda hopp
tänk om hoppet sviker, då får du se mig ligga där nere och ropa efter ljus
men inte se din hjälpande hand för alla tårar som rinner ner för kalla kinden,
träffar marken hårt...
/oc